I senaste JUNIA skriver jag om att Du är mer än vad du har blivit!

En sanning som jag tror gäller oss alla! I mitt jobb är just detta det allra roligaste – att få se människor ta rejäla kliv utanför sina egna comfort zones och upptäcka just detta – att vi är så mycket mer än vad vi anar! Ibland behövs en annan blick än vår egen för att våra möjligheter ska bli synliga också för oss själva! Älskar att få vara med när detta händer!

Här nedanför läser du hela artikeln! Du hittar också en utmaning som du kan ta till dig, som också gör dig till ett redskap för andras utveckling! Så härligt!

Du är mer än vad du har blivit!
 
I Disneyklassikern Lejonkungen får vi möta Simba, en liten lejonunge, som när pappan dödas, rädd och skrämd flyr från sin uppgift, att en dag ta över faderns roll som ledare. Simba lever ett lättsamt och bekymmersfritt liv, men längst in finns det något som gnager i honom. En dag får han höra orden:
 
”Du är mer än vad du har blivit.”
 
Dessa ord blir en vändpunkt för Simba. Han vänder nu tillbaka till det som är hans livsuppgift. Mycket svårare och mer komplicerat än det liv han tidigare levt – men ändå. Det rätta.
 
Jag tror att vi är många som har mer gemensamt med Simba än vi kanske anar. När vi står inför nya uppgifter, antingen sådant vi själva drömmer om att göra eller det handlar om förfrågningar som kommer till oss från andra, så finns också en risk att vi, precis som Simba, begränsar oss. Oron och rädslan inför det nya gör att vi tackar nej – trots att uppgiften egentligen känns lockande och tilltalande.
 
När uppdraget är lite för svårt, lite för stort – och kanske oväntat!
 
Den tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd, intervjuades inför sin 70-årsdag (Örnsköldsviks Allehanda 2018-09-17). I intervjun berättar han om hur han som 19-åring fick möjlighet att predika i Björksta kyrka. Inte helt lätt att få till, utan tillstånd måste inhämtas från biskopen i Västerås. Anders Wejryd kan idag se tillbaka på händelsen som en viktig milstolpe i hans beslut att viga sitt liv till kyrkan. I intervjun ser han tillbaka på denna händelse med orden:
 
”Uppdraget var lite för svårt för mig. Något man växer av.”
 
Precis som för Simba. När uppdraget är lite för svårt, lite för stort och kanske oväntat – det är då vi växer. När vi ser i någon annans ögon att en person tror på mig, tror att jag kommer att klara den uppgift som läggs framför mig – det är då vi blir beredda att ta de där stegen, som leder oss vidare.
 
Att pusha någon att ta ett nytt steg
 
Under min tid som gymnasielärare i engelska, skulle jag och en av mina klasser vid ett tillfälle ha ett stort pådrag i skolans aula. Alla andra klasser i samma årskurs var inbjudna att komma och lyssna på det program vi satt ihop. Det drog ihop sig till presidentval i USA och min klass skulle lyfta detta från aulans scen, genom att hålla en presidentvalsdebatt. Alla elever hade olika roller; två presidentkandidater, intervjuare samt en stab som skulle bistå med fakta som behövdes för att besvara olika frågor.
 
I den här klassen fanns en elev som kämpade hårt med sina studier i engelska, utan att uppnå de resultat hon önskade. Faktum var att hon hade det allra lägsta betyget i engelska.
När detta projekt med presidentvalsdebatten blev aktuellt, meddelande hon direkt, att hon inte kunde tänka sig att delta. ”Det måste du förstå”, sa hon till mig, ”att jag kan inte göra detta; jag har problem att prata engelska inför min egen klass, hur kan du tänka dig att jag ska kunna stå på en scen och tala inför en fullsatt aula?”
 
I och för sig en berättigad fråga, men jag kände starkt att jag trodde att hon skulle fixa detta. Min respons till henne var säkert oväntad, när jag sa:
 
”Du kommer att klara detta. Vi gör det tillsammans – jag ska hjälpa dig.”
 
Som ni säkert förstår, så sa inte eleven ja direkt. Hon protesterade och menade att jag hade fel, men jag stod på mig och till slut sa hon:
 
”OK, jag gör det. Men då behöver jag din hjälp!”
 
Vi satte igång med förberedelserna av vad hon skulle säga. När det sedan var klart, var det dags för träning. Och som vi tränade. Eleven gav verkligen ALLT.
 
Till slut var det dags. Det var dagen för presidentvalsdebatten. Aulan fylldes till sista plats. Och så var det dags för min elev. Hon tog plats på scenen och levererade de repliker som vi tränat in. Och det gick utmärkt.
 
Efteråt var det en glädjestrålande tjej som kom fram till mig och sa:
 
”Tack för att du trodde på mig, tränade med mig och lät mig uppleva detta. Jag kommer förmodligen aldrig mer att stå på en scen och prata engelska inför så många människor – men jag är inte samma person som innan; jag har gjort något jag inte trodde var möjligt – och det har påverkat mig."
 
Att få vara med och bidra till andras utveckling, handlar ofta om att föra en människa in i en uppgift som han/hon bedömer som lite för svår – eller oväntad. Det är svårt för oss alla att ta de där stegen som leder oss utanför vår egen comfort zone. Därför behöver vi vara varandra till hjälp – att någon pushar oss mot okänd mark – det kan göra hela skillnaden!
                                                                                    
                                                                

Du är mer än vad du har blivit!
 
Utmaning!
 
Nu är det dags att du ser dig omkring! Vem har du i din närhet som du kan pusha till att ta ett nytt steg?
 
Var kreativ och tänk utanför boxen! Jag är säker på att du får en hel del idéer vad gäller uppgifter som du skulle kunna ge till olika personer – men innan du har kommit så långt har du oftast själv dissat din idé, genom att tänka något av följande:
 
”Nej, det är ingen idé att fråga honom/henne om det … Han/hon har ju redan så mycket …”
 
”Nej, så dumt – han/hon har ju aldrig deltagit i något liknande – det blir ju jättekonstigt att fråga honom /henne om detta!!!”
 
”Nej, han/hon är ju alldeles ny här! Känns ju supermärkligt att direkt kliva på och fråga om han/hon vill hjälpa till!!”
 
Nej, han/hon är ju så ung!! Vi har aldrig haft någon så ung på den här uppgiften!”
 
Nej, han /hon är ju så gammal – vill säkert inte, har ju haft så många olika uppgifter genom åren!!”
 
Känner du igen dig? Då vill jag säga till dig – du är inte ensam! För det är så här vi oftast gör – innan vi ställt frågan till den det gäller, så har vi redan själva gett ett nekande svar. Egentligen helt grundlöst; vi gissar bara lite löst hur personen kommer att svara – och nöjer oss ofta med det!
 
Varför inte pröva att  faktiskt ställa den där frågan till personen det berör? Kanske får du ett överraskande JA, som svar! Då har du fått vara med om att leda en människa vidare  – du blev instrumentet som ledde till en ny spännande uppgift!
 
Som sagt – du är mer än vad du har blivit! Låt det få bli den tanke som präglar hur vi själva ser på uppgifter som vi ställs inför, kanske lite svåra sådana av oväntad karaktär – men också när vi själva har möjligheten att ge uppgifter till andra. Dissa inte dina egna förslag  – låt personen i fråga ta ställning själv! Det värsta som kan hända är att du får ett nej – och då kommer du ändå att ha gett glädje till den du frågade – det är alltid roligt att bli tillfrågad! Redan detta pushar i rätt riktning!
 
Och – när du frågar! Go all in! Ha inte undertexten ”jag förstår att du inte vill”, utan fråga glatt och entusiastiskt; visa att du tror att personen skulle klara uppgiften perfekt! Låt din inställning smitta av sig till den du frågar! Det kommer att underlätta dina möjligheter att få ett ja!
 
Lycka till!