Ge inte upp!
 
Jag vet inte vad du känner när du ser rubriken ”Ge inte upp!”. Kanske är du peppad och på gång och därför känner du direkt att du vill läsa det här. Att inte ge upp – det är så du lever och tar dig an dina dagar. Men jag tror också att du finns som drar en djup suck, när du ser rubriken, ”Ge inte upp! ”.
 
- Åh, nej, inte ännu en flåshurtig artikel om att man inte ska ge upp; att man ska se guldkanten på tillvaron, att man ska drömma stort och att man ska jobba för att förverkliga sina drömmar. Puh, jag orkar inte!”
 
Men den här artikeln är för er båda. Både för dig som har flow och som känner att det mesta går som tåget just nu – OCH för dig som inte vet hur du ska orka vidare - hur du ska hitta kraften att ta ett steg till.
 
Det här är nog inte för mig …

Att lyckas med något som är nytt, okänt och ännu inte en upptrampad stig,  är svårt för alla. Uttrycket, två steg fram och ett bakåt, är aldrig så sant, som just i denna fas. Du ser målet och sätter ivrigt igång med att lägga upp en plan för hur du ska nå dit. I början känns det ofta kul och inspirerande. Du är uppfylld av dina nya idéer och kan inte komma igång fort nog. Men sedan kommer alltid motgångar. Det blir inte som du tänkt. Det går inte så fort som du tänkt. Det visar sig vara svårare än du hade tänkt. Frågan är; vad gör du då?
 
Ett litet barns väg till att lära sig att gå, är en kampfylld resa. Omkring sig ser barnet större barn som lätt och obehindrat springer, hoppar och går. Men när det lilla barnet vill göra likadant, så står han/hon på näsan. Inte en gång – utan väldigt många gånger. Men barnet ger inte upp. Det svåra och kanske ibland, nästan omöjliga, SKA bemästras, oavsett hur många blåmärken barnet får och hur lång tid det tar.
 
Aldrig någonsin tänker barnet:
 
”Alltså, det här med att kunna gå – jag tror inte att det är något för mig…!
 
Nyckeln till att inte ge upp

Vad är det då som gör att barnet bara fortsätter att försöka, om och om igen, tills det en dag lyckas? Ja, inte är det att det från första stund var lätt och enkelt, utan det var istället riktigt svårt. Den framgång som sedan infinner sig, beror endast på en sak.
 
Uthållighet. Att kämpa på trots tårar, blåmärken och en orimligt lång tidsperiod – innan det lyckas.
 
Detsamma gäller oss alla i vår strävan att nå våra mål. Framgången kommer inte lätt och utan ansträngning. Vägen till målet rymmer många bakslag. Att inte ge upp handlar inte om att ständigt KÄNNA sig glad, optimistisk och energisk. Att nå sina mål handlar om att inte ge upp för att jag är trött, ledsen, modfälld och pessimistisk. Utan att, med det lilla barnet som förebild, gneta på. Vara uthållig och jobba mot målet. Några krav på att du alltid ska bubbla av glädje och optimism finns inte. Hur glad och positiv du känner dig kommer inte att avgöra om du når ditt uppsatta mål. Däremot kommer det att avgöras av hur uthållig du är.
 
ALLA har motgångar!

Modeprofilen Sofi Fahrman är idag en framgångsrik medieprofil och affärskvinna. Men även hon stöter på motgångar. På sin blogg beskriver hon sin väg mot sina mål.
 
”Jag förväntar mig motgångar. Dom kommer inte som en surprise för mig. För att nå ett mål, så kommer det att vara lite skavigt ibland. Det är inte ett tecken på att du ska ge upp. Du kan tappa lusten för stunden, men tänk på slutmålet och att du håller på med en förändring.”
 
Så låt oss peppa och uppmuntra varandra! Vägen mot målet är inte en väg i ständigt solsken. Ibland regnar det och blåser rejält. Då är det bara att fälla upp paraplyet och trava vidare – mot målet! Men rätt skönt ändå – några krav på att vi ska gilla blåsten och regnet finns inte!
Det är uthålligheten som gör hela skillnaden!
 
 
 

Det är härligt att vara en del av ett sammanhang och en grupp – men ibland är det nödvändigt att bryta mönstret och stå ensam och stark. 

I senaste JUNIA skiver jag om hur viktigt det är att vi ibland vågar sticka ut – MEN att vi gör det på ett smart och strategiskt sätt så att våra val och beslut respekteras, i stället för att ifrågasättas. Ibland behöver vi gå en egen väg för vår egen skull – ibland av solidaritet med andra. 

Hela artikeln hittar du här nedanför! Du hittar också ett test som du kan göra, för att se hur självständig du är när det gäller!


Konsten att sticka ut!
 
De flesta av oss vill inte sticka ut. Vi har ofta fullt upp med att kolla omkring oss och ta in vår omgivning; vad är det som gäller i just den här gruppen? Hur bör jag vara och förhålla mig för att smälta in och inte bli en som inte sticker ut? Sedan finns det vissa som aktivt söker sätt att synas och dra till sig uppmärksamhet, oavsett grupp och tillfälle, men i den stora bilden, så tillhör de ändå undantagen. Att inte sticka ut kan också vara det smartaste, till exempel om du är ny på jobbet. Då kan det vara klokt att vara lite streetsmart, att läsa av din omgivning innan du satsar på de stora utspelen. Men – ibland kan det vara helt avgörande att vi klarar av att sticka ut – och frågan är då; orkar du gå en egen väg när det gäller och hur gör du det på bästa sätt?
 
Att följa sin egen kompass
 
Under nittiotalet visades på TV4 en mycket populär talkshow med journalisten Stina Dabrowski. Varje avsnitt avslutades med att intervjupersonen ombads göra ett hopp rakt upp i luften. Hoppen blev en gimmick för Dabrowskis talkshow, som de flesta intervju personer ställde upp på. Men inte alla. 1995 gästades programmet av den tidigare brittiska premiärministern, Margret Thatcher (1925 – 2013). Margret Thatcher gick under namnet Järnladyn, vilket Stina Dabrowski verkligen fick känna på under intervjun. När intervjun börjar närma sig slutet, frågar Dabrowski, som vanligt, om Margret Thatcher kan tänka sig att hoppa – på den frågan får hon som svar ett indignerat ”Certainly not!” När Stina Dabrowski försöker övertala henne genom att berätta om alla som hoppat genom åren, så säger Margret Thatcher:
 
”Vad det (att hoppa) visar är att du vill bli betraktad som normal och populär. Det är ingenting som jag behöver framhäva eller bevisa.”
 
Margret Thatcher var en kontroversiell person och det fanns många starka åsikter kring henne, både positiva och negativa. Trots att åsikterna kring henne går isär, så imponerar den integritet hon visar. För visst kan vi känna igen oss i det hon säger – när vi tappar den egna inre kompassen och börjar fundera på vilket förhållningssätt eller agerande som kan ge oss omdömen som normal och populär – då har vi börjat komma ut på en svag is, där vi i förlängningen riskerar att tappa bort oss själva och det vi står för, i vår strävan att gå andra till mötes.
 
Att inte söka andras bekräftelse
 
För ett antal år sedan deltog jag i en utbildning, med syftet att bygga starka team. För att detta skulle uppnås, skulle teamen tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans under den vecka som utbildningen pågick. Och visst – alla var trevliga, men ibland kände jag ändå ett behov av att få en liten ensam stund, helt för mig själv. En av utbildningsdagarna blev vi klara med dagens uppgift lite tidigare än väntat, vilket innebar att det blev en lucka innan middagen. Då bestämdes det i teamet att nu skulle vi alla ta en promenad. Men då kände jag – nej, jag vill gå in på mitt rum och ta en liten power nap istället. När jag berättade det för teamet, kände jag genast att detta inte föll i god jord. Den fråga som hängde i luften var; varför vill inte du promenera med oss? Trots att jag kände deras missnöje, valde jag ändå att avstå promenaden.
 
Några dagar senare, kom jag i samtal med en av kursdeltagarna från ett av de andra teamen,  en kvinna, ett 20-tal år äldre än jag. För henne berättade jag om hur jag känt behov av lite egen tid och att jag därför hoppat över promenaden. Jag berättade också hur jag upplevt att mitt beslut gjort att de andra blivit irriterade på mig, för att jag inte höll ihop med gruppen. Lugnt lyssnade hon på mig innan hon sa:
 
”Jag promenerade inte heller, men ingen antydde till mig att det skulle vara fel av mig på något sätt, att inte hänga med gruppen. Ytterst handlar det inte om att promenera eller inte promenera – det handlar om din egen inre känsla när du berättar att du tänker utebli från promenaden. Jag bad inte om ursäkt, frågade inte efter deras tillåtelse utan förmedlade detta som en ren information. Av den anledningen uteblev deras negativa reaktioner. Du skickade förmodligen ut undertexten att du villa ha deras godkännande för att det skulle kännas ok för dig att hoppa över att promenera. Det var ditt behov av deras bekräftelse, som gjorde att du inte kände att ditt beslut accepterades. Men tänk inte mer på det – jag är 20 år äldre än du är. Om 20 år kommer det inte längre att vara något problem för dig att gå en egen väg – då kommer du att kunna göra det, utan att söka andras bekräftelse.”
 
Nu har det gått mer än tjugo år sedan detta hände och jag måste ge min äldre kollega rätt – det ÄR mycket lättare idag att välja en annan väg än den mest upptrampade. Ändå kan jag känna att det finns mer att göra än att vänta in den mognad som (förhoppningsvis ) åren ger. Att vi bottnar i oss själva, vågar stå för det som vi upplever är det rätta, även om majoriteten har en annan åsikt, att ställa upp för dem som hamnar på sidan – allt sådant är viktigt att vi bär med oss och strävar efter att stärka genom hela livet.
 
Att vara vaksamma på att inte orden som Margret Thatcher varnade för ”att vara normal” eller ”att vara populär” blir våra ledstjärnor, även om det ibland kan kännas som det mest bekväma och trygga. Att söka vår egen inre kompass och sträva efter att vara den trogen – det kommer att säkerställa att vi vågar sticka ut när det behövs – att stå upp för oss själva, men också för andra som behöver vårt stöd.  
 

Test!
 
Testa här hur bra du är på att sticka ut  – att stå upp för dig själv eller andra!
 
1.Om alla skrattar och har roligt på någon annans bekostnad – då…
a) skrattar jag med.           
b) säger jag; är det här verkligen roligt?
 
2.Om jag fryser och känner för att ta på mig en kofta…
a) då kollar jag runt om andra har kofta på…               
b) då tar jag på mig min kofta, utan att kolla av de andra!
 
3. Om jag vet att alla tycker att jag borde fatta ett visst beslut…
a) då fattar jag det beslut, som jag vet att andra kommer att gilla.
b) då fattar jag ändå mitt beslut, utifrån det jag upplever vara rätt.
 
4.Om jag fattar ett beslut som jag vet att andra har svårt att förstå…
a) då är det jätteviktigt för mig att få förklara mig, så att de andra ska förstå hur jag tänkt och säga att jag gör rätt.
 
b) så tänker jag att det viktigaste är att det känns rätt för mig. Kanske kommer andra senare att inse det kloka i mitt beslut, men gör de inte det så är det ändå så här jag vill göra.
 
5.Om jag står inför ett beslut och ett av argumenten som andra framför är att ”alla andra” gör så här – då känner jag…
a) att jag vill göra som ”alla andra”.                             
b) att jag inte vill påverkas av ”alla andra”, utan fatta det beslut som är rätt för mig.
 
6.Om jag upplever att någon på jobbet inte är inne i gänget…
a) då ser jag till att hålla en viss distans; känns viktigt att inte blir förknippad med en person som inte är speciellt populär.
 
b) försöker jag vara uppmärksam på när den här personen blir ensam och jag gör vad jag kan för att få med personen i gemenskapen.
 
Som du säkert förstått, är det bra att ha många b-svar i detta test. Känner du att alternativ b) är det alternativ som slår an en ton hos dig, så är du förmodligen bra på att trampa upp stigar som är de rätta för dig, men som kanske inte många andra gått på. Du är också trygg med att göra det som känns bra för dig, utan att se dig ängsligt omkring. Du har också den stryka som innebär att du orkar ha en uppmärksam blick på din omgivning och därmed kan du lyfta in dem som behöver en hjälpande hand för att hitta in i gemenskapen.
 
Om du känner att du svarat alternativ a) på flera av frågorna, så känn dig fördenskull inte modfälld. Se det resultatet som en startpunkt för att aktivt arbeta på att mer kunna lita till din egen inre kompass, att gå din egen väg, att inte i första hand söka andras bekräftelse – du kommer att blir förundrad över den respons du kommer att få. Dina val kommer att respekteras och du kommer att kunna bli en viktig person för andra i din närhet som behöver din vänskap och omtanke.
 
 

Var rädd om gnällspikarna!
 
Har du någon i din omgivning, som du tänker på som en riktig gnällspik? En person som du  känner att du vill gå krokar för, av risk för att annars få stå till svars för något. En person som ALLTID har en invändning eller kommentar på alla förslag som förs fram av dig eller andra i er arbetsgrupp. En person som ALDRIG är nöjd, oavsett resultat, utan alltid vill lyfta fram det som kunde ha gjorts bättre eller missats. Känner du igen dig i dessa beskrivningar, så kanske du nu sjunker ihop i en djup suck; exakt, så är det! Och hur jobbigt!! Men lugn, här kommer både förklaringar till gnällspikens beteende och förslag på hur du ska bemöta dem!
 
En person som av andra betraktas som gnällspik, har sällan insikten om hur han/hon uppfattas av andra. I stället känner de sig ofta frustrerade över omgivningens reaktioner på förslag och invändningar. Gnällspiken drivs av en vilja att allt kan bli bättre, hur bra det än är och att allt kan göras effektivare, hur effektivt ni än jobbar idag.
 
Gnällspikens kännetecken
Att som ledare eller medarbetare ständigt mötas av dessa inbromsningar, vad gäller invändningar, nya förslag och påpekanden, kan skapa en aggressiv och försvarande attityd gentemot gnällspiken. Så fort gnällspiken yttrar sig, sätts denna mekanism igång hos andra, utifrån känslan att nu börjar han/hon igen! Tänk att ingenting någonsin kan få vara enkelt eller helt och hållet positivt! Den känslan leder lätt till en försvarsställning, som gör att du inte längre hör vad gnällspiken säger, utan bara är inriktad på att hitta motargument. Någonstans här går själva budskapet förlorat och nu handlar det istället om vem som har rätt och vem som ska bestämma i slutändan..
 
Men tänk om det är så här i stället! Tänk om gnällspikarna faktiskt är viktiga! Tänk om det  som de säger, som oftast uppfattas som kritiskt och negativt, rymmer en rejäl dos sanning, som man faktiskt borde fundera över.
 
En stor grupp deltagare fick under ett möte uppgiften av ledaren i mötet att sätta sig i grupper och fundera över anledningar till varför en del av kunderna lämnat företaget. Samtalen tog sin början och den ena spekulativa gissningen efter den andra fördes fram. Till sist var det en i gruppen som höjde sin röst och till ledaren av mötet sa:
 
”Alltså, är det här verkligen väl använd tid? Ska vi verkligen använda vår tid till att sitta och gissa varför kunderna lämnat? Vore det inte en bättre idé att i stället fråga kunderna som lämnat varför de fattat det beslutet?”
 
Jag tror att alla i mötet direkt kände hur logiskt detta var. Det vi höll på med var INTE väl använd tid. All eloge till ledaren som direkt sa:
 
”Jag håller med. Det verkar mycket vettigare. Vi bryter detta nu.”
 
Den reaktionen från ledaren visar på styrka och prestigelöshet. Så lätt det är att i en sådan situation känna sig ifrågasatt inför hela gruppen och istället för att lyssna på vad som sägs, bara försöka hitta argument för att fortsätta enligt det egna förslaget.
 
Så hur ska du då hantera gnällspikarna?
Det viktigaste är att du strävar efter att inte skrämmas av dem. Ska du föra fram ett förslag eller har du stått i ledningen för något – så räkna kallt med en reaktion från gnällspiken. Om du inte får någon – fråga efter den! Det kan verka som en dålig idé – men den är bra! Om du skickar ut signaler att du helst duckar eller går krokar för gnällspiken, så kommer det att trigga gnällspiken att verkligen tala om vad han/hon tycker. Om du själv aktivt frågar efter gnällspikens tankar eller respons, så kommer du att uppnå två saker; dels kommer gnällspiken att bli så förvånad att hans/hennes kritik och synpunkter kommer att mildras. Dels kommer ni att få ett tillfälle till bra samtal, där du verkligen kan få med dig bra tankar, reaktioner och kritiska synpunkter som kommer att utveckla dina idéer.
 
Är du inte en prestigelös person idag, som känner att du tryggt kan motta synpunkter och förslag utan att försvara dig, så behöver du träna upp den förmågan.
 
Jag håller helt med Antonia Ax:son Johnson, en av Sveriges mäktigaste affärskvinnor:
 
”Gnällspikarna ska man vara rädd om, de är de mest kreativa.”
 
Så låt oss ge gnällspikarna en ny chans! Det är de värda!