Christina Hellströms blogg
Just nu!

Christinas blogg.
 

Annorlunda tider medför annorlunda arbetssätt. När vi nu mest möts digitalt, kommer fokus i vårt ledarskap än mer att ligga på två viktiga parameterar; har du en tydlig och given ram för mötet, känd för alla deltagare? Har du kunskapen som gör att du som ledare förmår aktivera och engagera deltagarna, så att de på riktigt känner att de är med och påverkar mötet?

I senaste JUNIA skriver jag om hur du gör ramen för ert möte tydlig och begriplig samt hur du skapar delaktighet – på riktigt!

Hela artikeln hittar du här nedan, plus ett test, där du kan kolla vad just du behöver tänka lite extra på!


Brainstorma ALDRIG – utan en tydlig ram!
 
Det är 1990-tal och på gymnasieskolan där jag jobbar är det dags för en lektion i svenska. Till den här dagen har eleverna gemensamt läst en bok, som vi nu ska samtala om. Min ambition, som lärare, är att samtalet ska inkludera så många som möjligt och därför väljer jag att starta samtalet med att ställa en öppen fråga:
 
”Vad fastnade ni speciellt för i boken som ni läst?”
 

Eleverna räcker upp handen för att svara och delar många intressanta tankar – ska jag vara ärlig, så är vissa av deras svar mer mitt i prick än andra. Det som eleverna inte anar än, när de glatt delar med sig av vad de fastnat för i boken, helt enligt instruktion – det är att  egentligen finns det ett slags facit. Inte ett facit, som innebär att det finns absoluta rätta och felaktiga svar – men ett facit som stämmer överens med det jag önskar att vi ska komma in på; ett område som jag redan innan tänkt ut och önskar fördjupa samtalet kring. Till slut händer det; en elev säger det jag egentligen längtat efter att höra hela tiden:
 
”Det som jag tycker stod ut i boken var deras mod, när de bröt upp och lämnade allt!”
 
När det svaret kommer – då händer något med mig och för första gången, sedan eleverna började dela sina funderingar, så går jag vidare utifrån det svar som eleven gav.
 
”Ja, men exakt! Modet – det är det som går som en röd tråd genom hela berättelsen!”
 
Vi har nu landat samtalet där jag önskade. Då räcker en elev upp handen och säger:
 
”Om det var modet vi skulle tala om – varför sa du inte det på en gång? Då hade vi ju sluppit gissa vad samtalet gick ut på och från början kunnat vara med och dela tankar kring när vi tyckte att modet märktes särskilt tydligt. ”
 
Tur man har kloka elever. Exakt så var det, som han beskrev det! Med min öppna fråga, så utestängdes de flesta från ett meningsfullt samtal. Och ändå var det ju precis ett öppet och delaktigt samtal jag ville ha – det var ju därför min inledande fråga var så öppen! Jag ville inkludera alla! Så – vad var det då som gick fel?
 
Mitt misstag
 
När jag läste boken, fascinerades jag direkt av de modiga människor, som boken handlade om. Redan då bestämde jag mig för att det var den vinkeln jag ville ha på klassens samtal. Samtidigt kändes det för uppstyrt att trampa in i klassrummet och säga att ”vårt samtal idag ska handla om mod”.

Av den anledningen valde jag att låtsas som om alla förslag på vad samtalet skulle handla om var möjliga – vilket inte egentligen överensstämde med mina intentioner. Eftersom jag inte berättade var samtalets fokus skulle ligga, fick de flesta elever känna att de sa ”fel” saker. Den tolkningen var lätt för dem att göra eftersom jag på de flesta förslagen bara reagerade med ett; ”Intressant, något annat ni tänkt på…”

När jag idag leder utbildningar i näringslivet och inom ideella organisationer, påminns jag ofta om den här svensklektionen. Det kan verka som en självklarhet att man ger en tydlig ram för de samtal ledare behöver initiera när man står inför en ny fas, men ofta uteblir den tydliga ramen.
 
Det kan vara en ny termin som just ska starta och ledaren samlar sina medledare för att brainstorma utifrån frågan;

”Vad ska vi satsa på i höst?”

Ledaren har själv en tanke, men delar inte den inledningsvis, utan låter samtalet ta sin början utifrån den ställda öppna frågan. Det kan också vara ett projekt på jobbet som ska startas upp; ledaren har själv tänkt på projektet en längre tid och ska nu introducera uppdraget för projektgruppen – men vill inte verka för styrande, utan har en vilja att inkludera hela gruppen i arbetet framåt. Denna i sig goda ambition, kommer ändå inte att lyckas – en tydlig ram saknas och samtalet kommer att bli famlande.
 
Både projektledaren och den ideella ledaren kommer att få problem genom denna typ av uppstart. Både projektgruppen och den ideella ledargruppen kommer att uppleva att den  öppenhet som signaleras inte stämmer med verkligheten – vilket ofta leder till irritation.
 
Lösning!
 
Kliv fram och var en tydlig ledare. Delge den ram, den projektbeskrivning, som ligger till grund för den brainstorming som du nu vill att de andra ska delta i. Gruppen blir fri att komma med goda förslag som kommer att vara görliga inom den ram som ledaren delgett. Trots att du nu presenterat en tydlig ram, så krävs ändå öppenhet av dig som ledare, öppenhet för nya goda förslag och förändringar som utvecklar och förfinar ert framtida arbete/projekt.
 
Så skapar du äkta delaktighet, som gör att alla blir delaktiga på riktigt!



Brainstorma ALDRIG – utan en tydlig ram!
 
Test!
 

Hur är du? Är du en person som tycker att detta verkar helt basalt; att brainstorma utan en given ram – det skulle du aldrig göra! Eller har du fått en tankeställare? Kan det vara så, att dina möten inte präglas av äkta delaktighet – att det är något som du ”försöker få igenom” och sättet du använder är att initiera ett, till synes, öppet samtal?
 
Oavsett vad du känner stämmer in på dig, så finns fallgropar i båda sätten att tänka! Testa här, vad du behöver tänka på för att, som ledare, bli den motor som frigör andras iver och engagemang – utan att du tappar initiativet! A, B eller C – vilket alternativ passar inpå dig?
 
1 A. Även om jag har en plan för hur vi kommer vidare med en fråga, så delger jag aldrig den i starten av samtalet. Jag vill inte att gruppen ska känna sig styrd av mig.
 
1 B. Jag känner egentligen att jag inte behöver någon arbetsgrupp, för att landa i bra beslut. Jag går in i mötet, säger vad jag kommit fram till och ber om deras bifall – vilket jag oftast får.
 
1C. Jag startar alltid upp med att ge ett bra avstamp för samtalet genom att delge hur jag som ledare tänker. Min uppfattning blir sedan grunden för samtalet.
 
2 A. Jag vill att hela gruppen ska känna att de har bra synpunkter, så jag är noga med att ge alla samma positiva reaktion, oavsett om deras förslag passar in eller inte.
 
2 B. Jag kan känna en lätt irritation, när gruppen kommer med invändningar, har egna förslag, eller ber om ytterligare förklaringar. Dessutom kommer dessa påpekanden nästan alltid från samma personer!
 
2 C. Eftersom jag, som ledare, varit tydlig i starten med hur jag tänker, så känns det okomplicerat att fråga efter andras synpunkter. En del förslag är bra och dessa tar vi in och de får påverka helheten, vissa förslag lyssnar vi på, men bestämmer sedan att lämna därhän. Inga konstigheter!
 

Jag är säker på att du redan har räknat ut, att det är alternativ C, som är vägen framåt! Sådana vill vi alla vara! Det märkliga är ändå, att när vardagen smyger sig på, så tappar vi ibland bort vår klokskap.
 
Att agera enligt A, kommer att göra dig till en otydlig, vag och svår ledare att arbeta tillsammans med. Det finns ledare av den anledning att det behövs någon som går först. Att  ha som främsta målsättning att hålla alla på gott humör hela tiden, ger paradoxalt nog, inte en bra arbetsmiljö. Du behöver kliva fram och våga stå för det du tänker och tycker – då utstrålar du trygghet och stabilitet; du kan också ärligt visa verkligt intresse för gruppens åsikter.
 
Om du ibland hamnar i alternativ B, kommer engagemanget från din grupp att minska för att kanske avta helt. Du signalerar tydligt att du inte behöver någon annans synpunkter – tvärtom hindrar gruppen dig i din framfart med sina frågor och förslag. Du kanske slår ifrån dig och tänker att – alternativ B är verkligen inte jag! Så känner vi nog alla. Ändå har jag många gånger sett, hur stress och osäkerhet kan locka fram precis den här sidan hos oss.
 
Att sträva efter att se dig själv som din grupp ser dig – det är bra träning i vardagen, när det gäller att utveckla ditt ledarskap!
 
Lycka till!
 

 
 

Kommentera»

I senaste JUNIA skriver jag om vikten av att du som ledare tydligt förmedlar till dem du är satt att leda att du gillar dem. OCH - det räcker inte att du käner inuti dig själv att du gilllar dem – dina medarbetare måste konkret uppleva din uppskattning. Det är bara det som du lyckas visa som du kan få respons på – entusiastiska medarbetare som hänger på förslag, kommer med egna initiativ och växer och utvecklas under din ledaning – allt börjar med dig! 

Här nedan hittar du artikeln från JUNIA,  samt ett TEST, som ger dig tips på vad du kan göra för att din värme ska bli synlig i ditt ledarskap.


Gillar du dina medarbetare? Märks det?
 
På frågan om du gillar dina medarbetare, så skulle nog många svara JA – eh, ja, nästan alla … Så är det nog för de flesta av oss – vi har medarbetare som vi gillar, men det finns också personer som inte är helt enkla att samarbeta med, av olika anledningar. Om dessa kan det vara svårare att spontant ge ett positivt omdöme.
 

Att gilla alla – är det verkligen nödvändigt?
 
Måste man då gilla alla? Fungerar det inte ändå på en arbetsplats – man har vissa man gillar, vissa man knappt känner och vissa som man aktivt väljer att inte ha så mycket att göra med? Om du är medarbetare, så visst kan det fungera hyfsat – men arbetsklimatet på en sådan arbetsplats är inte optimalt. Här finns mycket att göra för att skapa en varm, välkomnande och inkluderande atmosfär. Ansvaret för detta arbete ligger hos chefen/ledaren – att initiera, men självklart måste ni alla tillsammans göra jobbet. Väl värt att lägga kraft och energi på – en arbetsplats som präglas av värme och inkludering kommer både att vara attraktiv och vara en plats där många bra och framgångsrika saker kommer att hända.
 
Om du däremot är chef/ledare och på frågan om du gillar dina medarbetare, svarar med ett "Nja … inte riktigt alla kanske", så räcker det inte. Som chef /ledare behöver du hitta det hos var och en som du kan gilla – trots att personen kan vara svår. Om du inte gillar vissa medarbetare, kommer ni inte att kunna bygga en ömsesidig relation – en relation som du behöver för att kunna leda.
 
Måste man också gilla ”de svåra”?
 
När jag föreläser i näringslivet, händer det ibland att vissa chefer protesterar inför att de förväntas gilla alla sina medarbetare – och visa det. Dessa chefer kan då hävda att det känns märkligt – en del medarbetare kan ha en aggressiv attityd, en negativ inställning till chefen som de gärna demonstrerar, inte göra sitt bästa på jobbet … ja, listan kan göras lång. Tanken på att de som chefer ska gå omkring och gilla dessa medarbetare och dessutom visa det kan bli svårsmält.
 
Men – de riktar sina invändningar till fel person. Jag har en bakgrund som lärare. Jag vet allt om elever som har en aggressiv attityd, en negativ inställning till mig som lärare, inte presterar sitt bästa i skolan – och jag hävdar ÄNDÅ att det inte finns någon annan väg. Om jag inte gillar mina elever, om jag inte lyckas med konstycket att bygga relation till dessa elever, kommer jag inte att ha någon som helst möjlighet att påverka dem i positiv riktning – helt enkelt därför att de kommer att strunta fullständigt i vad jag tycker om dem. De vet ofta om att de är besvärliga; de förväntar sig inget annat än att inte bli omtyckta – men om jag letar och lyckas hitta det guldkorn som oftast ändå finns, om än ibland svårfunnet – då händer något med vår relation. Vi gillar dem som gillar oss och detta blir vägen framåt till ett förändrat beteende, inte på grund av hot om straff – utan för att de någonstans känner att de vill gå mig som lärare/ledare till mötes.
  
Värme i botten – ett redskap för korrigering
 
Under min tid som gymnasielärare, undervisade jag en klass från Industiprogrammet i svenska – ett ämne som inte var deras huvudfokus, om jag uttrycker mig försiktigt. Helst av allt ville de tillbringa tid i verkstaden och de tillfällen som de var tvungna att gå till en annan del av skolan för att ha svenska – ja, det var inga höjdpunkter direkt… När jag kom till klassrummet, hade en av eleverna för vana att hälsa mig med; ”Är du inte sjuk i dag heller!!”  Jag orkade för det mesta inte ens svara, utan gav honom bara en blick och ett höjt ögonbryn. Men så en dag hände det! Det var min födelsedag och min första lektion den dagen var just med den här klassen. På vanligt sätt hälsades jag med ett: ”Är du inte sjuk idag heller!!” – och då, då brast det för mig!
 
”Alltså, fattar ni hur trött jag blir på era förhoppningar om att jag ska vara sjuk varje gång vi ska ha svenska! Och idag – jag fyller faktiskt år! Extra tråkigt att få den här hälsningen just idag!”
 
Sedan upptäckte jag att jag glömt en bok på lärarrummet, som jag gick för att hämta. När jag kom tillbaka var det ett märkligt lugn som präglade hela klassrummet – alla satt böjda över sina böcker, bara det ovanligt i sig. När jag vänder mig om mot tavlan längst fram i klassrummet, hittar jag där en ny hälsning till mig, så stor att den täcker hela tavlan:
 
”GRATTIS FRÖKEN!”
 
De hälsade mig aldrig mer med orden ”Är du inte sjuk idag heller!!” Det var uppenbart att trots det svåra sammanhanget och de ointresserade eleverna, som helst skulle vilja vara någon annanstans, så hade jag ändå lyckats förmedla en värme som medförde att det hade betydelse, vad jag tyckte om dem. Det i sin tur gav mig möjlighet att påverka dem i positiv riktning. Om de inte upplevt att jag, trots allt, ändå gillade dem, så hade min reaktion på den negativa hälsningen på min födelsedag lämnat dem helt oberörda. Men nu kunde vi ta nya tag – nya bataljer väntade, men i botten fanns en ömsesidig respekt som gjorde att vi kunde ta oss vidare.
 
Så – chefernas invändningar föll platt. Som chef /ledare är det ditt ansvar att visa värme för var och en som du är satt att leda. Utan en värme i botten av ditt ledarskap, finns ingen möjlighet att komma vidare ut ur låsta lägen eller få möjlighet att korrigera det som du vill se annorlunda. Så, JA – som ledare behöver du gilla alla dina medarbetare och dessutom förvissa dig om att det märks!
 
 

Test!
Gillar du dina medarbetare? Märks det?
 
Det bästa sättet att säkerställa att dina medarbetare upplever att du gillar dem är att satsa på att visa värme. Här kommer tips på hur du som chef /ledare kan visa värme i vardagen! Checka av listan och bocka i det du redan gör! Kanske hittar du också något sätt som du ännu inte testat! 
 
Jag hälsar vänligt – även om jag inte alltid får samma gensvar.
 
Jag vinnlägger mig om att möta andras blickar när vi passerar varandra i vardagen.
 
Jag slösar med leenden, när jag möter mina medarbetare.
 
Jag fikar tillsammans med mina medarbetare; lägger bort mobilen och intresserar mig för dem genom att ställa frågor om fritid och familj. Jag tycker det är viktigt att de ska känna att de är viktiga för mig, som personer – inte bara som medarbetare.
 
Jag berömmer det som är bra – anstränger mig för att hitta saker att berömma hos alla. Att vara tydlig med uppskattning, gör att jag också lättare kan vara tydlig när jag vill se något annorlunda eller när något behöver åtgärdas.
 
Jag tänker aktivt på att ibland överraska mina medarbetare med något extra; allt ifrån extra gott fredagsfika till pizza när de jobbar över.
 
Jag drar mig inte för att kliva upp och hålla ett spontant tal; vid fikat när någon fyller år, när de jobbat extra hårt eller när en stor order är i hamn, genom deras intensiva jobb.
 
Jag informerar ofta; både när jag har något konkret att berätta, men också när allt bara rullar på som vanligt – det kan också vara skönt att höra ibland.
 
Jag lägger ingen ribba för mina medarbetare, som jag själv inte kan leva upp till. Jag är medveten om att jag, som ledare, är en förbild – både vad gäller min arbetsinsats, men också genom mitt sätt att vara och agera på arbetsplatsen.

 
När du läser igenom dessa påståenden, kanske du tänker att det som står här är basalt, och inte speciellt nytt – grunderna för hur en chef/ledare ska vara och agera. Ja, det är sant! Samtidigt är det ofta så, att det som i teorin kan kännas självklart, ibland kan vara det svåraste att få till i vardagen – det svåraste, men kanske också det viktigaste för att ditt ledarskap ska fungera optimalt!
 
Lycka till!
 

Kommentera»


Så berör du andra med ditt budskap!
Guide till att hitta ditt sätt!

 
Här kommer förslag på fyra olika sätt att verkligen visa dina lyssnare att du menar vad du säger. Slå inte knut på dig själv och försök inte efterlikna någon som är väldigt olik dig själv. Utgå från din personlighet och välj det som passar dig och det aktuella tillfället!
 

1. Våga visa att du blir rörd och gripen av ditt budskap
Att röras till tårar eller känna att rösten sviker när man talar inför andra, tycker de flesta av oss är obehagligt. Men ändå är detta ett effektivt sätt att beröra dina lyssnare, förutsett att du inte börjar hulka och snyfta okontrollerat. I vissa sammanhang, ofta mer privata, som vid till exempel bröllopstal, är det många av oss som ändå kan bjuda på att vi blir lite känslosamma. När det gäller att bli känslosam på jobbet, så upplever många detta som mer obehagligt.
 
Råd: I privata sammanhang, väj inte för budskap som kan göra dig rörd. Bjud på detta – det skapar oftast en fantastiskt varm atmosfär. I jobbsammanhang, välj ett av de andra tre sätten för att visa hur viktigt ditt budskap är.
 

2. Var personlig – men inte privat
Att dela en personlig händelse som belyser ditt budskap, gör direkt ditt budskap mer angeläget. Välj med omsorg, så att du sedan är helt bekväm med att det du delat berättas vidare av andra.
 
Råd: Välj en händelse som ligger en bit bakåt i tiden och som du redan bearbetat. Det gör att du kommer att ha distans till det du berättar och känna dig bekväm med att det berättas vidare.
 

3. Var glad och entusiastisk
Att visa glädje och entusiasm, samtidigt som man ser att lyssnarna lägger armarna i kors – både bokstavligt och bildligt – kan vara en utmaning!
 
Råd: Kör på! Låt inte åhörarnas attityd smitta av sig på dig! Visa att du tror på ditt budskap – om du så skulle vara helt ensam med din övertygelse! Det förhållningsättet imponerar och påverkar!
 

4.  Använd långa pauser
Planera noga vad du ska säga – sträva efter att fokusera på kärnan i ditt budskap, använd ord valda med omsorg. Tänk noga igenom vad du vill fokusera på – planera in långa pauser, under vilka du ser ut över dina lyssnare.
 
Råd: Håll dig lågmäld, men intensiv. Använd din blick för att fånga in dina åhörare. De kommer inte att undgå att förstå att budskapet är viktigt för dig.

Alltid lite obehagligt att skilja sig från mängden och visa det du bär i ditt inre – men så viktigt! Håller helt med den danske filosofen, Sören Kierkegaard:
 
”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”
 
Så – låt oss vara modiga!

 

Kommentera»


Så berör du andra med ditt budskap!
Inspireras av fyra som knäckt koden!

 
En av Sveriges, just nu, mest kända svenskar är Greta Thunberg. Det som började som en ensam skolstrejk utanför Riksdagshuset i augusti 2018 har nu vuxit till en världsomfattande rörelse, Fridays for Future, med tusentals deltagare varje fredag.
 
Under oktober framträdde Greta i FN och höll då ett tal som blev mycket uppmärksammat, inte minst på grund av att hon så tydligt visade hur budskapet berörde henne, vilket märktes i tonfall, intensitet och i den rörelse som hon visade när rösten nästan sprack och tårarna trängde fram.
 
Hennes engagemang går inte att ta miste på. När vi lyssnar på henne så står det klart hur viktigt budskapet är för henne. Och det i sig är berörande och gör att hennes budskap manar oss till eftertanke.

 
Men om man vill beröra, måste då tårarna tränga fram och rösten brytas? Mitt svar är nej. Det är inte det enda sättet – men du måste hitta ditt eget unika sätt att visa ditt djupa engagemang – du måste brinna! Jan Eliasson (diplomat, förhandlare, ambassadör, utrikesminister (2006), ordförande i FNs generalförsamling (2005-2006),vice generalsekreterare i FN (2012-2016) uttrycker detta så väl:
 
”Om man ska övertyga och nå framgång, måste man brinna för det man arbetar med. Det ljumma når inte fram.”
 

Vilka andra sätt finns då för att visa att man brinner?
 
Greta Thunbergs tal i FN i oktober 2019 har jämförts med det tal som Martin Luther King höll i augusti 1963, i samband med en manifestation inom medborgarrättsrörelsen, ett tal som gått till historien som ”I Have a Dream”. En intressant aspekt med detta tal är att den del som blivit mest omtalad, tillhör det avsnitt som Martin Luther King improviserade fram, utifrån en önskan att säga mer än det han planerat. Talet hölls framför Lincoln Memorial i Washington och samlade 250 000 lyssnare, vilket överträffade allt vad arrangörerna kunnat hoppas på. Den stora publiken bidrog förmodligen till att Martin Luther King kände att han ville stäcka sig längre. Det han gör, i detta mer improviserade avsnitt, är att han blir personlig; han börjar tala om sina barn och om den dröm han har om att de i framtiden ska kunna bli bedömda mer efter sina karaktärer än efter sin hudfärg.
 
Just detta att våga bli personlig är ett suveränt sätt om du vill få ditt budskap att beröra dem som lyssnar. Självklart ska du noga tänka igenom vad du vill dela och hur personlig du vill vara. Att tänka att du ska vara personlig, och inte privat är en bra vägledning. Det du en gång har delat är sedan allas egendom och kan inte återkrävas, men om du väljer att dela något personligt, som belyser ditt budskap, kan du vara övertygad om att du har dina lyssnares öron och att ditt budskap kommer att få större genomslag.
 
I Expressens/Demoskops undersökning i oktober 2019 av de svenska partiledarnas förtroende, hamnar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i topp med 39 procent. Självfallet finns det flera orsaker till att svenska folket har ett högt förtroende för henne, men en av orsakerna är tveklöst hennes glada och intensiva framtoning; att hon tror på sitt budskap, oavsett hur det tas emot av andra, är uppenbart för dem som lyssnar på henne.
 
Att våga brinna och stå på dig, även om andra har en avvikande uppfattning – detta är övertygande och något du kan inspireras av. Om du står framför en publik med ett budskap som innebär att du hoppas att de ska ändra åsikt, agera på ett nytt sätt, eller sluta med ett beteende för att anamma ett annat – då kommer du att få uppleva en tillbakalutad publik. Låt dig inte smittas av deras attityd! Stå på dig! Det du ser är inte en bedömning av ditt budskap – utan en reaktion på att du vill påverka. Ge din publik lite tid att tänka – då är chansen stor att de vill slå följe med dig!
 
Det fjärde sättet att brinna på är lite otippat! Nämligen – ta det lugnt och använd pauser – gärna långa! För ett antal år sedan lyssnade jag på en talare som verkligen brann för sitt budskap – men han talade så lågt att man nästan fick planera sin andning för att inte missa hans budskap! Men hela auditoriet satt knäpptyst för att inte gå miste om något – budskapet var så berörande! Den glöd som fanns inom honom gick inte att ta miste på.
 
För att ett budskap ska gå fram, behöver vi kliva fram och våga visa vad som är viktigt för oss! Så – våga brinn! Det ljumma når inte fram!
 

Kommentera»


Att betona det gemensamma
 
När du inleder med att ge en bakgrund till det du sedan vill säga, har du, oavsett vilket budskap du sedan kommer med, en gyllene möjlighet att betona det ni har gemensamt – särskilt viktigt om du vet att det du senare ska säga inte kommer att vara ett lätt budskap för mottagaren att ta emot.
 
I min första tjänst som lärare, ingick också klassförståndarskap, vilket innebar att jag hade ansvar för kontakten med föräldrarna till alla elever i min klass – inte bara när det gällde de egna ämnena, utan andra lärare kunde också komma till klassföreståndaren och delge sådant som man ville skulle rapporteras hem till föräldrarna. Inte sällan var det samma elever, som återkom i ständiga rapporter från övriga lärare. Rapporter som lärarna ville skulle nå föräldrarna. Oftast var det information av negativ karaktär, som man önskade skulle framföras. Jag var 23 år och oerfaren vad gällde svåra samtal och min absolut första känsla, när dessa rapporter nådde mig, var att få dessa samtal överstökade så fort som möjligt.
 
Denna känsla ledde till att jag, utan eftertanke och reflektion, raskt ringde upp en mamma. När hon svarade presenterade jag mig och sedan gick jag direkt in på ämnet – att det inte gick så bra i skolan för hennes son, som man skulle önska.
 
Mamman reagerade direkt med ett kraftfullt försvar av sonen, med hänvisning till att om han hade haft mer dugliga lärare, så hade han minsann lyckats bättre.
 
Jag behöver kanske inte säga att detta samtal inte avlöpte väl. Samtalet avslutades abrupt efter hennes kraftiga reprimand av mig, mina kollegor och skolan i allmänhet och jag kom aldrig fram till vad jag egentligen hade tänka säga; att det nu var viktigt att vi alla hjälptes åt, både föräldrar och lärare för att hjälpa hennes son att lyckas bättre. Hur kunde vi samarbeta kring detta?
 
Som sagt – jag kom aldrig dit. Då som 23-åring, såg jag inte anledningen till att samtalet körde i diket, lika klart som nu. Men faktum är att om jag hade dröjt vid bakgrunden i inledningen av samtalet; sagt något positivt om hennes son som person, betonat att mitt samtal handlade om hur vi från skolans sida var måna om att få till ett bra samarbete med hans föräldrar, så att vi kunde stötta honom på bästa sätt – då skulle jag och mamman kanske kunnat mötas, trots att samtalet senare skulle komma att innehålla negativa budskap som rörde hennes son.
 
Med det upplägg jag valt, kände hon att hennes son var under attack och att det var hennes uppgift som mamma att försvara honom – och längre än så kom vi aldrig.  Och med mitt upplägg – jag förstår henne.
 
 

Vad är du och dina lyssnare överens om?
 
Engelsmännen kallar detta att dröja vid bakgrunden för ”establish common ground”. Vikten av att alltid inleda med det som du vet att du och dina lyssnare kan enas kring. I fallet med min elev och hans mamma, hade denna gemensamma utgångspunkt kunnat vara att vi båda ville pojkens bästa, men eftersom jag valde att gå direkt på problemet, blev aldrig denna gemensamma grund synlig, vilket direkt drev mamman i försvarsställning.
 
I mitt arbete inom olika företag och organisationer, slås jag ofta av att när bakgrunden utelämnas, sås frön till, ibland, helt onödiga konflikter.  
 
Kanske står din organisation inför en förändring. I ledningen har ni tänkt på och talat om denna förändring länge och nu är det dags att presentera det nya för medarbetarna. I det läget är det lätt att göra en felbedömning, utifrån att ni i ledningssammanhang levt så länge med tankarna på den förändring som ska äga rum, att ni tappat perspektivet att medarbetarna kanske hör detta för allra första gången. Om ni då i det läget går direkt på förslaget, kommer det att skapa en onödig oro och frustration. Medarbetarna får en känsla av att allt går väldigt fort och då är det lätt att uppleva att förslaget känns obearbetat.
 
Att era medarbetare förmodligen hör om detta förslag för allra första gången, måste få påverka er presentation, bland annat genom att ni startar med en bakgrundsbeskrivning. Kanske är förslaget ett svar på ett problem om ni stått inför länge, som nu genom denna förändring får en lösning som i förlängningen gynnar alla. Kanske blir ni genom detta nya sätt att jobba mer konkurrerenskraftiga inom just ert område. Att initialt i presentationen lyfta de tankar som lett fram till detta beslut är helt avgörande för hur själva förslaget senare kommer att tas emot. 

Kommentera»

Varför ska man inte börja med att säga sitt namn? Är inte det den mest naturliga starten när vi möts?

Självklart är det en helt naturlig start, när du möter en person – att ta i hand och presentera dig. Problemet är bara att vi lätt tar med det beteendet, även när vi står inför en större eller mindre grupp – och DÅ, då är inte mitt namn längre den optimala starten. 


Att så många också i dessa situaioner startar med att säga sitt namn, kan ha flera orsaker. 

1. Du har inte tänkt igenom hur du ska starta och har helt enkelt inget annat att säga.

2. Du är nervös och att säga sitt namn kan då kännas som en trygg start – åtminstone DET har jag koll på. Men inte ens det fungerar i alla lägen… Vid ett tillfälle satt jag i publiken när en orolig talare tänkte inleda med att presentera sig, men just innan han säger sitt nam så tittar han ner i manus, säkert helt oplanerat – vilket såg väldigt kul ut – som om han inte visste vad han hette! Publiken skarttade till och han blev om möjligt ännu mer osäker ... jobbigt läge…

3. Du tänker att det är så man gör – så många börjar ju med att säga sitt namn, så då är det väl så man ska göra, eller…


Nej, att starta med ditt namn är inte det bästa. Hur ska du då få till den där starten som gör att du fångar allas intresse och får dem att titta upp från mobiltelefonerna?

Här kommer tips!

1.Ställ dig framför din grupp. Ha inte för bråttom, utan unna dig en liten paus, innan du börjar prata – se ut över dem du ska prata till alternativt ta ögonkontakt om det är en mindre grupp.


Alternativ 1

Starta med något överraskande!

När chefen för en biståndsorganisation skulle starta sin presentation, inledde han med att säga:

"Jag önskar att jag vore arbetslös!"

Sedan gjorde han en längre paus. Jag kan garantera att han hade allas intresse när han fortsatte:

"Men tyvärr behövs mitt jobb fortfarande. Fortfarande är det mängder av barn som lider runt hela vår jord. Min dröm är att jag en dag ska vara överflödig i en värld där alla barn tas om hand. 

Mitt namn är XXX och jag är här idag för att berätta hur vi alla kan bidra. "


Jämför denna start med om han bara hade sagt:

"Jag heter XX och jag är här idag för att berätta om hur vi ska kunna öka stödet till barn runt om i världen som har det svärt."

Stor skillnad, eller hur?


Alternativ 2

Starta med storytelling – att berätta en händelse med stark koppling till det aktuella ämnet, men som inte direkt avslöjar den koppling, som senare kommer att visa sig självklar.

" I en källare 1942, satt XX och jobbade med en idé, som han trodde starkt på…" (sedan följer en intressant berättelse om en idé som startade i en källare och som sedan utvecklats till en global industri)

"Den händelsen var starten på det idag globala företaget med namnet XX.

Mitt namn är XX och idag är temat tillväxt. Vår region som sett så många företag födas och växa, står nu inför en ny era. Det är en glädje för mig att få välkomna..."


Jämför med:

"Jag heter XX och idag ska vi prata om tilläxt."

Så låt dig inspireras! Utmana dig själv i din strävan att få möta allas blickar – att vara tillräckligt intressant i starten så att du övertrumfar mobilerna!

Båda dessa exempel är hämtade ur verkligheten – bra exempel när två talare vågat utmana sig själv att gå utanför comfort zone och inte bara "göra som alla andra…" 

Följ deras exempel! Utmana dig sjäv att göra något annorlunda och inte bara som du alltid har gjort! 

Lycka till!




 

Kommentera»


Ge inte upp!
 
Jag vet inte vad du känner när du ser rubriken ”Ge inte upp!”. Kanske är du peppad och på gång och därför känner du direkt att du vill läsa det här. Att inte ge upp – det är så du lever och tar dig an dina dagar. Men jag tror också att du finns som drar en djup suck, när du ser rubriken, ”Ge inte upp! ”.
 
- Åh, nej, inte ännu en flåshurtig artikel om att man inte ska ge upp; att man ska se guldkanten på tillvaron, att man ska drömma stort och att man ska jobba för att förverkliga sina drömmar. Puh, jag orkar inte!”
 
Men den här artikeln är för er båda. Både för dig som har flow och som känner att det mesta går som tåget just nu – OCH för dig som inte vet hur du ska orka vidare - hur du ska hitta kraften att ta ett steg till.
 

Det här är nog inte för mig …

Att lyckas med något som är nytt, okänt och ännu inte en upptrampad stig,  är svårt för alla. Uttrycket, två steg fram och ett bakåt, är aldrig så sant, som just i denna fas. Du ser målet och sätter ivrigt igång med att lägga upp en plan för hur du ska nå dit. I början känns det ofta kul och inspirerande. Du är uppfylld av dina nya idéer och kan inte komma igång fort nog. Men sedan kommer alltid motgångar. Det blir inte som du tänkt. Det går inte så fort som du tänkt. Det visar sig vara svårare än du hade tänkt. Frågan är; vad gör du då?
 
Ett litet barns väg till att lära sig att gå, är en kampfylld resa. Omkring sig ser barnet större barn som lätt och obehindrat springer, hoppar och går. Men när det lilla barnet vill göra likadant, så står han/hon på näsan. Inte en gång – utan väldigt många gånger. Men barnet ger inte upp. Det svåra och kanske ibland, nästan omöjliga, SKA bemästras, oavsett hur många blåmärken barnet får och hur lång tid det tar.
 
Aldrig någonsin tänker barnet:
 
”Alltså, det här med att kunna gå – jag tror inte att det är något för mig…!
 
Nyckeln till att inte ge upp

Vad är det då som gör att barnet bara fortsätter att försöka, om och om igen, tills det en dag lyckas? Ja, inte är det att det från första stund var lätt och enkelt, utan det var istället riktigt svårt. Den framgång som sedan infinner sig, beror endast på en sak.
 
Uthållighet. Att kämpa på trots tårar, blåmärken och en orimligt lång tidsperiod – innan det lyckas.
 
Detsamma gäller oss alla i vår strävan att nå våra mål. Framgången kommer inte lätt och utan ansträngning. Vägen till målet rymmer många bakslag. Att inte ge upp handlar inte om att ständigt KÄNNA sig glad, optimistisk och energisk. Att nå sina mål handlar om att inte ge upp för att jag är trött, ledsen, modfälld och pessimistisk. Utan att, med det lilla barnet som förebild, gneta på. Vara uthållig och jobba mot målet. Några krav på att du alltid ska bubbla av glädje och optimism finns inte. Hur glad och positiv du känner dig kommer inte att avgöra om du når ditt uppsatta mål. Däremot kommer det att avgöras av hur uthållig du är.
 
ALLA har motgångar!

Modeprofilen Sofi Fahrman är idag en framgångsrik medieprofil och affärskvinna. Men även hon stöter på motgångar. På sin blogg beskriver hon sin väg mot sina mål.
 
”Jag förväntar mig motgångar. Dom kommer inte som en surprise för mig. För att nå ett mål, så kommer det att vara lite skavigt ibland. Det är inte ett tecken på att du ska ge upp. Du kan tappa lusten för stunden, men tänk på slutmålet och att du håller på med en förändring.”
 
Så låt oss peppa och uppmuntra varandra! Vägen mot målet är inte en väg i ständigt solsken. Ibland regnar det och blåser rejält. Då är det bara att fälla upp paraplyet och trava vidare – mot målet! Men rätt skönt ändå – några krav på att vi ska gilla blåsten och regnet finns inte!
Det är uthålligheten som gör hela skillnaden!
 

 
 

Kommentera»

Det är härligt att vara en del av ett sammanhang och en grupp – men ibland är det nödvändigt att bryta mönstret och stå ensam och stark. 

I senaste JUNIA skiver jag om hur viktigt det är att vi ibland vågar sticka ut – MEN att vi gör det på ett smart och strategiskt sätt så att våra val och beslut respekteras, i stället för att ifrågasättas. Ibland behöver vi gå en egen väg för vår egen skull – ibland av solidaritet med andra. 

Hela artikeln hittar du här nedanför! Du hittar också ett test som du kan göra, för att se hur självständig du är när det gäller!



Konsten att sticka ut!
 
De flesta av oss vill inte sticka ut. Vi har ofta fullt upp med att kolla omkring oss och ta in vår omgivning; vad är det som gäller i just den här gruppen? Hur bör jag vara och förhålla mig för att smälta in och inte bli en som inte sticker ut? Sedan finns det vissa som aktivt söker sätt att synas och dra till sig uppmärksamhet, oavsett grupp och tillfälle, men i den stora bilden, så tillhör de ändå undantagen. Att inte sticka ut kan också vara det smartaste, till exempel om du är ny på jobbet. Då kan det vara klokt att vara lite streetsmart, att läsa av din omgivning innan du satsar på de stora utspelen. Men – ibland kan det vara helt avgörande att vi klarar av att sticka ut – och frågan är då; orkar du gå en egen väg när det gäller och hur gör du det på bästa sätt?
 
Att följa sin egen kompass
 
Under nittiotalet visades på TV4 en mycket populär talkshow med journalisten Stina Dabrowski. Varje avsnitt avslutades med att intervjupersonen ombads göra ett hopp rakt upp i luften. Hoppen blev en gimmick för Dabrowskis talkshow, som de flesta intervju personer ställde upp på. Men inte alla. 1995 gästades programmet av den tidigare brittiska premiärministern, Margret Thatcher (1925 – 2013). Margret Thatcher gick under namnet Järnladyn, vilket Stina Dabrowski verkligen fick känna på under intervjun. När intervjun börjar närma sig slutet, frågar Dabrowski, som vanligt, om Margret Thatcher kan tänka sig att hoppa – på den frågan får hon som svar ett indignerat ”Certainly not!” När Stina Dabrowski försöker övertala henne genom att berätta om alla som hoppat genom åren, så säger Margret Thatcher:
 
”Vad det (att hoppa) visar är att du vill bli betraktad som normal och populär. Det är ingenting som jag behöver framhäva eller bevisa.”
 

Margret Thatcher var en kontroversiell person och det fanns många starka åsikter kring henne, både positiva och negativa. Trots att åsikterna kring henne går isär, så imponerar den integritet hon visar. För visst kan vi känna igen oss i det hon säger – när vi tappar den egna inre kompassen och börjar fundera på vilket förhållningssätt eller agerande som kan ge oss omdömen som normal och populär – då har vi börjat komma ut på en svag is, där vi i förlängningen riskerar att tappa bort oss själva och det vi står för, i vår strävan att gå andra till mötes.
 
Att inte söka andras bekräftelse
 
För ett antal år sedan deltog jag i en utbildning, med syftet att bygga starka team. För att detta skulle uppnås, skulle teamen tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans under den vecka som utbildningen pågick. Och visst – alla var trevliga, men ibland kände jag ändå ett behov av att få en liten ensam stund, helt för mig själv. En av utbildningsdagarna blev vi klara med dagens uppgift lite tidigare än väntat, vilket innebar att det blev en lucka innan middagen. Då bestämdes det i teamet att nu skulle vi alla ta en promenad. Men då kände jag – nej, jag vill gå in på mitt rum och ta en liten power nap istället. När jag berättade det för teamet, kände jag genast att detta inte föll i god jord. Den fråga som hängde i luften var; varför vill inte du promenera med oss? Trots att jag kände deras missnöje, valde jag ändå att avstå promenaden.
 
Några dagar senare, kom jag i samtal med en av kursdeltagarna från ett av de andra teamen,  en kvinna, ett 20-tal år äldre än jag. För henne berättade jag om hur jag känt behov av lite egen tid och att jag därför hoppat över promenaden. Jag berättade också hur jag upplevt att mitt beslut gjort att de andra blivit irriterade på mig, för att jag inte höll ihop med gruppen. Lugnt lyssnade hon på mig innan hon sa:
 
”Jag promenerade inte heller, men ingen antydde till mig att det skulle vara fel av mig på något sätt, att inte hänga med gruppen. Ytterst handlar det inte om att promenera eller inte promenera – det handlar om din egen inre känsla när du berättar att du tänker utebli från promenaden. Jag bad inte om ursäkt, frågade inte efter deras tillåtelse utan förmedlade detta som en ren information. Av den anledningen uteblev deras negativa reaktioner. Du skickade förmodligen ut undertexten att du villa ha deras godkännande för att det skulle kännas ok för dig att hoppa över att promenera. Det var ditt behov av deras bekräftelse, som gjorde att du inte kände att ditt beslut accepterades. Men tänk inte mer på det – jag är 20 år äldre än du är. Om 20 år kommer det inte längre att vara något problem för dig att gå en egen väg – då kommer du att kunna göra det, utan att söka andras bekräftelse.”
 

Nu har det gått mer än tjugo år sedan detta hände och jag måste ge min äldre kollega rätt – det ÄR mycket lättare idag att välja en annan väg än den mest upptrampade. Ändå kan jag känna att det finns mer att göra än att vänta in den mognad som (förhoppningsvis ) åren ger. Att vi bottnar i oss själva, vågar stå för det som vi upplever är det rätta, även om majoriteten har en annan åsikt, att ställa upp för dem som hamnar på sidan – allt sådant är viktigt att vi bär med oss och strävar efter att stärka genom hela livet.
 
Att vara vaksamma på att inte orden som Margret Thatcher varnade för ”att vara normal” eller ”att vara populär” blir våra ledstjärnor, även om det ibland kan kännas som det mest bekväma och trygga. Att söka vår egen inre kompass och sträva efter att vara den trogen – det kommer att säkerställa att vi vågar sticka ut när det behövs – att stå upp för oss själva, men också för andra som behöver vårt stöd.  
 

Test!
 
Testa här hur bra du är på att sticka ut  – att stå upp för dig själv eller andra!
 
1.Om alla skrattar och har roligt på någon annans bekostnad – då…
a) skrattar jag med.           
b) säger jag; är det här verkligen roligt?
 
2.Om jag fryser och känner för att ta på mig en kofta…
a) då kollar jag runt om andra har kofta på…               
b) då tar jag på mig min kofta, utan att kolla av de andra!
 
3. Om jag vet att alla tycker att jag borde fatta ett visst beslut…
a) då fattar jag det beslut, som jag vet att andra kommer att gilla.
b) då fattar jag ändå mitt beslut, utifrån det jag upplever vara rätt.
 
4.Om jag fattar ett beslut som jag vet att andra har svårt att förstå…
a) då är det jätteviktigt för mig att få förklara mig, så att de andra ska förstå hur jag tänkt och säga att jag gör rätt.
 
b) så tänker jag att det viktigaste är att det känns rätt för mig. Kanske kommer andra senare att inse det kloka i mitt beslut, men gör de inte det så är det ändå så här jag vill göra.
 
5.Om jag står inför ett beslut och ett av argumenten som andra framför är att ”alla andra” gör så här – då känner jag…
a) att jag vill göra som ”alla andra”.                             
b) att jag inte vill påverkas av ”alla andra”, utan fatta det beslut som är rätt för mig.
 
6.Om jag upplever att någon på jobbet inte är inne i gänget…
a) då ser jag till att hålla en viss distans; känns viktigt att inte blir förknippad med en person som inte är speciellt populär.
 
b) försöker jag vara uppmärksam på när den här personen blir ensam och jag gör vad jag kan för att få med personen i gemenskapen.
 
Som du säkert förstått, är det bra att ha många b-svar i detta test. Känner du att alternativ b) är det alternativ som slår an en ton hos dig, så är du förmodligen bra på att trampa upp stigar som är de rätta för dig, men som kanske inte många andra gått på. Du är också trygg med att göra det som känns bra för dig, utan att se dig ängsligt omkring. Du har också den stryka som innebär att du orkar ha en uppmärksam blick på din omgivning och därmed kan du lyfta in dem som behöver en hjälpande hand för att hitta in i gemenskapen.
 
Om du känner att du svarat alternativ a) på flera av frågorna, så känn dig fördenskull inte modfälld. Se det resultatet som en startpunkt för att aktivt arbeta på att mer kunna lita till din egen inre kompass, att gå din egen väg, att inte i första hand söka andras bekräftelse – du kommer att blir förundrad över den respons du kommer att få. Dina val kommer att respekteras och du kommer att kunna bli en viktig person för andra i din närhet som behöver din vänskap och omtanke.

 
 

Kommentera»


Var rädd om gnällspikarna!
 
Har du någon i din omgivning, som du tänker på som en riktig gnällspik? En person som du  känner att du vill gå krokar för, av risk för att annars få stå till svars för något. En person som ALLTID har en invändning eller kommentar på alla förslag som förs fram av dig eller andra i er arbetsgrupp. En person som ALDRIG är nöjd, oavsett resultat, utan alltid vill lyfta fram det som kunde ha gjorts bättre eller missats. Känner du igen dig i dessa beskrivningar, så kanske du nu sjunker ihop i en djup suck; exakt, så är det! Och hur jobbigt!! Men lugn, här kommer både förklaringar till gnällspikens beteende och förslag på hur du ska bemöta dem!
 
En person som av andra betraktas som gnällspik, har sällan insikten om hur han/hon uppfattas av andra. I stället känner de sig ofta frustrerade över omgivningens reaktioner på förslag och invändningar. Gnällspiken drivs av en vilja att allt kan bli bättre, hur bra det än är och att allt kan göras effektivare, hur effektivt ni än jobbar idag.
 
Gnällspikens kännetecken
Att som ledare eller medarbetare ständigt mötas av dessa inbromsningar, vad gäller invändningar, nya förslag och påpekanden, kan skapa en aggressiv och försvarande attityd gentemot gnällspiken. Så fort gnällspiken yttrar sig, sätts denna mekanism igång hos andra, utifrån känslan att nu börjar han/hon igen! Tänk att ingenting någonsin kan få vara enkelt eller helt och hållet positivt! Den känslan leder lätt till en försvarsställning, som gör att du inte längre hör vad gnällspiken säger, utan bara är inriktad på att hitta motargument. Någonstans här går själva budskapet förlorat och nu handlar det istället om vem som har rätt och vem som ska bestämma i slutändan..
 
Men tänk om det är så här i stället! Tänk om gnällspikarna faktiskt är viktiga! Tänk om det  som de säger, som oftast uppfattas som kritiskt och negativt, rymmer en rejäl dos sanning, som man faktiskt borde fundera över.
 
En stor grupp deltagare fick under ett möte uppgiften av ledaren i mötet att sätta sig i grupper och fundera över anledningar till varför en del av kunderna lämnat företaget. Samtalen tog sin början och den ena spekulativa gissningen efter den andra fördes fram. Till sist var det en i gruppen som höjde sin röst och till ledaren av mötet sa:
 
”Alltså, är det här verkligen väl använd tid? Ska vi verkligen använda vår tid till att sitta och gissa varför kunderna lämnat? Vore det inte en bättre idé att i stället fråga kunderna som lämnat varför de fattat det beslutet?”
 
Jag tror att alla i mötet direkt kände hur logiskt detta var. Det vi höll på med var INTE väl använd tid. All eloge till ledaren som direkt sa:
 
”Jag håller med. Det verkar mycket vettigare. Vi bryter detta nu.”
 

Den reaktionen från ledaren visar på styrka och prestigelöshet. Så lätt det är att i en sådan situation känna sig ifrågasatt inför hela gruppen och istället för att lyssna på vad som sägs, bara försöka hitta argument för att fortsätta enligt det egna förslaget.
 
Så hur ska du då hantera gnällspikarna?
Det viktigaste är att du strävar efter att inte skrämmas av dem. Ska du föra fram ett förslag eller har du stått i ledningen för något – så räkna kallt med en reaktion från gnällspiken. Om du inte får någon – fråga efter den! Det kan verka som en dålig idé – men den är bra! Om du skickar ut signaler att du helst duckar eller går krokar för gnällspiken, så kommer det att trigga gnällspiken att verkligen tala om vad han/hon tycker. Om du själv aktivt frågar efter gnällspikens tankar eller respons, så kommer du att uppnå två saker; dels kommer gnällspiken att bli så förvånad att hans/hennes kritik och synpunkter kommer att mildras. Dels kommer ni att få ett tillfälle till bra samtal, där du verkligen kan få med dig bra tankar, reaktioner och kritiska synpunkter som kommer att utveckla dina idéer.
 
Är du inte en prestigelös person idag, som känner att du tryggt kan motta synpunkter och förslag utan att försvara dig, så behöver du träna upp den förmågan.
 
Jag håller helt med Antonia Ax:son Johnson, en av Sveriges mäktigaste affärskvinnor:
 
”Gnällspikarna ska man vara rädd om, de är de mest kreativa.”
 
Så låt oss ge gnällspikarna en ny chans! Det är de värda!
 

 

Kommentera»

Fy, nu blir jag sådär nervös igen!

Jag tror att det är få av oss som inte känner igen den tanken; precis när man ska göra något viktigt, något som verkligen betyder något – ja, då slår nervositeten till! Lika obehagligt varje gång – suget i magen, darriga ben, torr mun och konstiga felsägningar av sådant man egentligen VET! Med mera, får vi väl tillägga…


Att vi blir nervösa är egentligen tänkt som ett skydd – en påtaglig känsla av att en fara hotar, en känsla som ska säkerställa att vi raskt kommer att sätta oss i säkerhet. Problemet är bara att, i vår moderna tillvaro, så är sällan faran sådan att vi direkt har någonstans att fly. Men känslan är densamma – en känsla av att du tappar kontrollen något, även om det idag, oftast, är vi själva som försätter oss i situationer där vi blir nervösa.

Det kan vara en operation som vi vet att vi måste göra, men såklart kan vi ändå bli nervösa när det är dags – vi har verkligen inte kontroll.  Ett samtal som du vet att du måste ta; ett samtal som är obehagligt – men nödvändigt. Du är inte i full kontroll och kan inte med säkerhet veta utgången av samtalet – såklart att man kan bli nervös då. Första dagen på ett nytt jobb – du vet inte riktigt vad som väntar, du har tillfälligt släppt på kontollen – inte konstigt att du blir nervös då. Eller, du ska göra det som, enligt vissa undersökningar, många tycker är värre än döden – nämligen stå inför en grupp och prata. 

Anledningarna till nervositet är många, men gemensamt för de flesta av oss, är att vi vill kunna hantera nervositeten – allra helst ta bort den. Här kommer några konkreta råd!

1. Acceptera och inse att du kommer att känna dig nervös 
Att inte se nervositeten som en fiende, kan faktiskt hjälpa! Att i stället för att tänka, "måtte jag inte bli nervös", så kan det faktiskt vara bättre att tänka, " nu blir jag förmodligen nervös, men det kommer att greja sig ändå." När sedan nervositeten kommer, är du beredd: "Ja, där kom den, precis som jag trodde!" Lämna dina tankar på att du är nervös redan här! Mycket bättre än att inuti dig älta; "Tänk att jag blev nervös idag igen – jag blir galen på att jag alltid blir nervös!" Tänker du så, kommer det att få mycket större påverkan på det du ska göra – acceptera nervositeten – och släpp den!

2. Var förberedd!
Du kan motverka graden av nervositet genom att vara väl förberedd. Är du trygg med det du ska förmedla, vare sig det är ett samtal eller en presentation, så kommer din nervostitet att minska. Förberd särskilt starten, så att att du vet exakt hur du ska börja – det kommer att ge ett lugn till den/de du ska kommunicera med!

3. Berätta inte att du är nervös!
Säg aldrig högt att du känner dig nervös! Att höra dig själv uttala orden kommer att göra dig ännu mer nervös och göra detta mer sant. Den du ska prata med /din publik kommer också att bli orolig och i och med det sänka sina förväntningar på det du har att framföra. 

4. Fake it till you make it!
Om du blir nervös, strunta i det beteende som nervositeten vill locka in dig i! Sträck på dig och agera med kroppen och rösten som att du är den säkraste i världen. Det kommer att ge trygghet till den/de som du ska möta – de blir lugna och kommer att titta på dig med intresse – när detta händer, så behöver du inte spela säker längre - du blir säker på riktigt!

5. Bättre quick fix än ingen fix!
I min bok 19 Retoriktips, finns ett avsnitt som heter quick fix, Snabbprogram – ett sätt att hantera nervositet när man blir överraskad av att man förväntas tala, kommentera något eller dela något under, till exempel, ett möte! Det finns knep att ta till! Ta del av dem i min bok! Det viktigaste här är att du inte kastar dig in i att besvara den fråga som ställts, utan dröjer vid bakgrunden, tills du vet vad du ska säga! Ett effektivt sätt att minska den nervositet, som ofta slår till när vi bli överraskde!

6. Ta plats!
När vi blir nervösa kryper vi oftast ihop! Gör inte det – gör tvärtom! Bre ut dig på scenen, i rummet,  i stolen eller var du nu befinner dig! Signalera till dig själv att du inte är rädd – kroppen kommer att kommunicera tillbaka till dig att du fixar detta!

7. Blir du torr i munnen?
Till sist: om du blir torr i munnen, bit dig lite i tungspetsen – inte för hårt, men lite! Då rinner det till saliv! Fiffigt, eller hur?

Go get them! Vi blir alla nervösa någon gång! Skillnaden är bara att en del lärt sig hantera sin nervositet, oavsett sammanhang! Dags att bli en av dem!

Kommentera»